Jo det är förstås sant. Gällande motion och träning är de ganska lika (dock känner jag att min staffe kräver mer träning än rottisarna någonsin gjort, men å andra sidan är han omplacering så det har nog mer med det att göra).

Sen vill ju rottisarna gärna ha en uppgift. Ross t.ex. samlar på saker (mössor, strumpor, vantar, diverse andra prylar han hittar på promenaderna, som han sedan tar hem och lägger i en prydlig hög under vårt matsaltsbord). Staffen å andra sidan är glad bara han får gå ut och kräver inte en "uppgift" på samma sätt.

Här kommer ett inlägg från en vänligt sinnad mångårig "rottweilermänniska".

Jag tycker det är viktigt att komma ihåg att rottweiler är en BRUKShund.
Det innebär att den mår bäst av att tas i bruk. Inte nödvändigtvis med "traditionellt militärt arbete" men definitivt konkreta sysslor i det dagliga livet.
Exempelvis spårarbete är mycket uppskattat, likaså rallylydnad och bollvallning. Och mycket mer - det viktigaste är att hunden får utlopp för sin starka arbetsglädje!

Med en arbetsbakgrund som boskapsdrivare, gårds- och vakthund, senare polisiärt och militärt arbete är rottweilern en ras som behöver arbetsgemenskap. Den är även en klar "flockhund" som trivs bäst i ett sammanhang där den slipper vara ensam mer än ett par timmar om dagen. (Om man tänker sig hur rasen under åtskilliga århundraden bott på bondgårdar och ständigt haft både sin familj och sitt jobb närvarande så kan detta vara lättare att sätta sig in i!)

En hund som inte får utlopp för sin arbetsvilja kommer sannolikt att hitta egna sysselsättningar. Det är inte helt säkert att man som ägare tycker de är helt roliga... (T.ex. överdrivet vaktande eller systematiskt "jobb" med att rensa väggarna från tapeter i väntan på bättre alternativ.)
Detta gäller de flesta raser, men resultatet kan bli aningen mer påtagligt när det gäller en hund av denna kaliber.

Om man ser till hur många unga rottweilers som hamnar i omplaceringskarusellen så kan man få ett hum om att det inte är helt ovanligt att många tar sig vatten över huvudet - att det helt enkelt blir för jobbigt när hundarna är i den värsta slyngelåldern.

Rottweilern är "som ett gott vin - den mognar långsamt" och i regel är det rätt mycket pyssel och träning innan man kan betrakta den som vuxen. Man brukar säga att det är först vid 3 års ålder. Vid den åldern har många andra raser varit "fullvuxna" länge.

Jag betraktar rottweilern som en "arbetsmaskin", även om den inte har samma intensiva driv som t.ex. en BC. Så frågan man får ställa sig själv är ju om man behöver en "Formel 1-bil" för att köra tur och retur lantstället ett par gånger i veckan - eller en traktor för att rensa på kolonilotten..?
Man kan göra det "lättare" för sig genom att välja en lite mindre krävande ras, även om naturligtvis alla jyckar har sina behov av stimulans och aktivitet. (Och även passivitet!)

Är man "hundnörd" till 110% och alltid föredrar spårskogen / träningsplanen (oavsett eventuellt skitväder) framför slöa timmar i TV-soffan eller sovmorgnar efter roliga fester så kan man absolut tänka sig en brukshund. De flesta rottweilerägare jag känner är snarare av "helly hansen-sorten" än "citymodellen". De har välfungerande hundar som de ägnar större delen av sin fritid. Många lägger spår på kvällen och går det på morgonen så att hunden ska ha fått vad den behöver innan matte / husse åker till jobbet.
Hundarna är ensamma i max 4 timmar och får en rejäl långtur 365 dagar om året, utöver kortare rastningar och, som sagt, olika former av arbete.

En välvaggad rottweiler i sina bästa år är en fantastisk hund som utstrålar all världens trygghet och styrka. Men det ligger oftast tusentals arbetsdagar bakom detta. Utfallsbenägenhet är tyvärr inte helt ovanligt - och mötande människor / hundar reagerar naturligtvis på detta.
Att jobba med en rottweiler förutsätter konsekvens och ickevåld.

Jag skulle också vilja säga att den som väl bestämmer sig för en ras (oavsett vilken ras!) får bäst hjälp att hitta rätt individ om man vänder sig till rasklubben. Just inom rottweiler förekommer det tyvärr alldeles för mycket "buskavel" på föräldrar som inte håller mentalt / hälsomässigt, så därför är det extra viktigt att kontakta rasklubben.

...det är lite av mina tankar kring den ras jag delar mitt liv med.
Med många vänliga voff från vår hörna av hundkorgen!

Tack för ditt svar!

Jag har ju länge velat ha en Rottis men den har tidigare inte passat mig då ja inte har varit mogen nog att ta hand om en sådan. Jag tittar på rottisen då ja önskar en hund som klarar av långa promenader, som har ett arbetsdriv som kan ta oss till höga klasser. Jag skulle vilja köra spår och Lydnad, vet inte så mycket om bruks men är villig att lära mig massor.

Jag är inte den typen som ligger å slöar eller festar mycket, då ja hällre vi göra annat typ hund
Jag har tagit kontakt med en kennel ADIUS som värkar vara jätte bra, så nu vill ja lära känna rasen för att inte göra något impulsivt.

Jag letar ju efter en hund som är trygg, har stor arbetslust, bra med barn, vaktig och genergö om ni förstår vad jag menar. Jag håller helt med dig om att en bruks hund sall hålla sig till bruks, inget konstigt alls men ja hoppas bara att ja gör ett bra val.

Jag tänker just om ja är sjuk 1vecka säger vi kommer hunden då bli helt galen bara för att ja inte KAN aktivera honom som jag brukar?

mvh / victoria

Hej igen!

Vad bra att du hittat en uppfödare som har lång erfarenhet av rasen. Då kan man ju också lättare få "rätt" valp - för de är ju klara individer redan i valpkorgen.

Jag tror knappast att en vuxen hund som hunnit bli stabil skulle "riva huset" om du blir sjuk en vecka. Mina jyckar brukar dimpa ner bredvid mig i sängen och invänta bättre tider. Jag brukar be min sambo att ta små intressanta promenader där de får möjlighet att nosa mycket, upptäcka nånting nytt. (D.v.s. han tar nån stig som inte jag brukar använda.)
En yngre hund (oavsett ras) kan ju passa på att ställa till rackartyg så det är smart att alltid ha någon "akut-aktivering" i bakfickan.
Men man får inte heller glömma att det är viktigt att träna avslappning så hunden kan konsten att koppla av. (En stor stark hund som far runt som en trimmad bålgeting är inte särskilt kul )

Om man vill ha en kompis att jobba ihop med så är rottisen underbar. Och om man har tid och intresse (och är medveten om att det är mycket jobb första åren) så kan det bli hur bra som helst.

Jag vet en del rottis-ägare (och även t.ex. hovawartägare) som haft höga tävlingsambitioner och därför bytt ras till t.ex. kelpie, malle, holländsk herdehund eller BC. Detta för att kunna konkurrera bättre.
Men, å andra sidan, hunden struntar ju i huruvida den får 142 eller 187 poäng, eller om den får tidsfel i agilityn - den är i första hand glad att få vara aktiv tillsammans med sin matte / husse.

I boken "En rottweilers försvarstal" finns bl.a. en intervju med en tjej som tävlat i lydnad med flera olika raser, jag tycker hon förklarar det på ett bra sätt. Boken finns på många biblioteke eller t.ex. direkt från förlaget, www.egetbevag.se (Reklamvarning )

Alla hundar har ju sina plus och minus... Ett bra forum är Svenska Rottweilerklubbens diskussionsgrupp, där kan du även hitta folk som t.ex. har hundar som är släkt med någon av den tilltänkta valpens föräldrar.

Postar detta med ett vänligt voff & lycka till!