Jag tror att det är det allra vanligaste argumentet mot "blandraser". Först och främst måste vi minnas att alla hundraser har uppstått någonstans. Brukar ta exemplet med St.Johns dog, från området kring Labrador och New Foundland. Vad jag vet, så finns rasen inte kvar idag, i sin ursprungliga "ras". Engelsmännen fann hundarna i norra USA, Kanada och Alaska. Och tog med sig hundar hem till England. Denna ras finns numera i flera engelska raser, bland andra Labrador Retriever och Golden Retriever.
I andra sammanhang talar man gärna om "ursprung", likt att hundrasen är "ren" därför att de funnits på en plats där det inte fanns några andra hundraser än just denna. Tänker på olika "vildhundsraser", t ex från Australien, Vietnam, Korea och Israel. Vad vi vet idag, så har människan haft hunden som sällskap i minst 15 000 år. Vår civilisations vagga har uppstått i Grekland Rom och Egypten. Men hundavel på utseende och beteende har funnits i cirka tvåhundra år. För att skapa en distans till åren , så har alltså Människan umgåtts med hunden, utan något medvetet avelsarbete på "renrasig hund med stamtavla", under cirka fjortontusenåttahundra år. Minns jag rätt, så startade den första Kennelklubben i England, år 1850. Det är alltså först efter det året man kan tala om "stamtavlor" eller medveten "linjeavel" på vissa egenskaper, beteenden eller utseende.
Tittar man på äldre filmer från fattiga länder i världen, t ex från Grekland, Italien eller Spanien, är det inte alls ovanligt med "gatuhundar". Det fanns ingen eller mycket få människor som valde ut hundindivider till att avla vidare på. Vissa hundar och människor fann att de tjänade på att arbeta tillsammans, än att t ex jaga eller fiska på egen hand. Fortfarande finns det folk i världen som inte "innehar" eller "äger" några hundar, men där hundarna i byn gärna följer med jägarna när de ska ut och jaga.
En kvinna beskriver i sin bok om hur hon färdades till Nordpolen, att eskimåerna sa att hon måste ha hund med sig, för att skydda sig mot isbjörnar.
Det är också känt att naturfolk och andra folkslag i världen äter hundar, som vi äter grisar. Sannolikt blir barnen lika ledsna när deras lilla kompisvalp har blivit till familjens måltid. Men även barn inser att det händer att man måste offra något, för att få leva vidare. Det är heller inte ovanligt att man äter t ex ormar eller ödlor.
Vi har ju säkert alla sett ett eller flera avsnitt av Cèsar Millan. Han har nog inte så många "renrasiga" hundar. Å andra sidan så kastrerar han både tikar och hanar, för att de ska fungera bättre i hans flock.
Men vad är egentligen en "blandrashund"?
Förr hade man använt ord som "gatuhund", "gatkorsning", "byracka" eller "bastard".
Tilläggas bör också att i de flesta sammanhang där man medvetet sysslar med avel på djur, också medvetet avlar på blandraser och "förädlar". Till skillnad från när det handlar om hundar, så brukar man inte sträva efter att hästens, kons, fårets, hönans eller fiskens "renrasiga" stamtavla och medvetna linjeavel.
Det är inte ovanligt att man inom olika bruksområden hellre ser till individens resultat, än till t ex vallhundens eller apporthundens förfäder. Den individ som lyckas bäst, får uppgiften. Liksom även för människor på en arbetsplats eller i ett kärleksförhållande. Ingen skulle väl välja sin partner, utifrån personens DNA eller framgångsrika förfäder?
I vår tid har "blandras" fått en annorlunda definition, än för några år sedan. Blandras förr, var detsamma som att man inte visste vilka som var avkommans föräldrar. Ur något diffust, bildades hundar som människor lärde sig att uppskatta för olika anlag, utseende, beteende och egenskaper. Det fanns ett begränsat antal hundar i byns bondgårdar. Kanske man på marknader, som den marknad som Emil i Lönneberga besöker med sin far och drängen, hittar någon bonde som säljer hundvalpar och köper en valp som pappan kan ha till jakt, för att bli gårdsvar, eller för att samla ihop fårflocken till betesmarken.
Många känner säkert till vildhunden Sigge, som kom till Sverige från Argentina, tack vare den svenska paret Strandberg, som reste på häst genom Patagonien, genom Argentina och Chile. I Australien uppstod, från tama hundar som de första immigranterna till Australien hade med sig som egna hundar. Och som med tiden blev till de hundar som vi idag kallar för Dingo. I USA finns det en hundras som är mycket lik Dingon, och som heter Carolina Dog. I Sverige hade vi också hundar som blev till hundraser, t ex Gotlandsstövaren på Gotland. Hamiltonstövaren, som fick namnet efter Svenska Kennelklubbens initiativtagare Hamilton. Men också Västgötaspetsen. Eller Dansk/svensk Gårdshund. I Danmark har man för övrigt ett annat namn på blandraser.
Så, man kan dela in "blandrashundar" i två kategorier:
1) Om hundens; individens, ursprung vet man ingenting. Kanske man med tiden kan spåra DNA även i sådana blandrashundar.
2) Det finns två hundar, den ena hund och den andra hynda. Ett känt sådant exempel var "schabrador", dvs en blandning av Schäfer och Labrador. Båda föräldrarna, alltså både schäfern och labradoren har stamtavlor, är försäkrade i ett försäkringsbolag och är medvetna val, för att t ex finna fram hundar som har båda hundrasernas positiva egenskaper. Men där man också är medveten om "dolda fel".
Om man utgår ifrån den andra kategorin, så är det mycket svårare att få fram den avkomma man önskar. Vad jag vet om "schabradoren" så var det ett försök till att få fram hundar som skulle passa Polisen bättre. Men hundarna i projektet eller försöket blev inte som Polisen hade tänkt sig, så det lades ner. Fortfarande idag finns det människor som vill kalla korsningen Schäfer - Labrador, för "Schabrador", men det är nog inte så enkelt. Lite likt när man försökte para häst med åsna, och i ena fallet fick "mulåsna" och i andra fallet "mula"... Mulåsna är en hästhingst parad med ett åsnesto. Mula är tvärtom; en åsnehingst parad med ett häststo.
Numera kan man registrera sin blandrashund i Svenska Kennelklubben:
http://www.skk.se/om-skk/id-markning-sok-hundagare/hund/jag-vill-registrera-min-hund/
Citat från sidan: "Har du en hund som inte är registrerad/stambokförd hos SKK (till exempel en blandrashund) använder du blanketten "Ägaranmälan för blandras eller oregistrerad hund". Blanketten får du när du id-märker din hund. Kan du inte finna blanketten kan du beställa en ny genom att kontakta djurid@skk.se.

Fyll i blanketten och välj om du vill att dina personuppgifter – namn, adress och telefonnummer – ska visas för den som söker i DjurID.se, SKKs ägarregister. Underteckna sedan blanketten och posta den."

Som sagt; när det handlar om kor som ska bli till kött, eller höns som ska bli till värphöns, håller säkert många uppfödare på med att försöka finna den bästa kombinationen av DNA och arvsanlag.
Många kennelklubbar anser jag har misslyckats med sitt avelsarbete, därför att antalet "av kennelklubbarna godkända hundraser" bara ökar. Varje år godkänns fler och fler hundraser. Vad kommer det att leda till? Risken för inavel ökar naturligtvis ju färre hundar som ingår i "avelsmaterialet". När det handlar om t ex dansk/svensk gårdshund, så har man insett att man bör korsa in lite Jack Russell, för att inte inaveln ska bli för kraftig och risken för dolda fel ökar. Självklart har både hundköpare och försäkringsbolag sökt efter hundar, renrasiga eller blandraser, som inte har för mycket avelsfel eller dolda fel. Sådana problem uppstår både bland de blandrashundar som är avlade från hundraser från uppfödare. Och där man avlar på renrasiga hundar, med fel i raserna som man är medveten om. Försäkringsbolagen borde bli bekymrade över hundvalpar som utvecklar Diabetes, Epilepsi, eller Cushings Disease. Så ju mer vi vet om en hund som ska användas i avel, desto mer ärliga och seriösa måste vi vara när vi bedömer både linjeavel, avelshundar och hundvalpar som ska säljas och användas i fortsatt avel.
Alla vill nog ha en frisk och sund valp som man slipper hålla på med likt ett barn som ständigt är sjukt.

Vill med detta inlägg också visa på hur många myter som ständigt går runt och förändras lite då och då. Vivian Nilsson startade Blandis för många år sedan. Vad jag vet, så tycker hon själv att hon har hållit på så länge hon orkat och jag vill gärna ge henne en eloge för detta! Hon har i många sammanhang försökt att visa på blandrashundarnas positiva egenskaper. Det är inte tu tal om att det finns människor som inte passar som hundägare, varken till renrasiga hundar, eller till blandrashundar. Men än så länge har Svenska Kennelklubben hållit undan sådana information och fakta som kan vara till gagn både för de som är intresserade av en speciell hundras och denna hundras sjukdomar som kan vara påverkade av avel och arvsanlag. Lantbruksuniversitetet har en tid haft ett program med inriktning just på hundgenetik: http://hunddna.slu.se/">http://hunddna.slu.se/
Här är lite nyheter om ett projekt: http://hunddna.slu.se/">http://hunddna.slu.se/?nyheter/20090904.html
Det kan låta som att jag är kritisk till SKK:s allmänna hundideologi. Jag vet att SKK också gör mycket nytta, bland annat för Hundstallet i Åkeshov, Stockholm! Där hamnar ganska ofta s k "kamphundsblandningar" men också renrasiga hundar, då husse eller matte plötsligt drabbats av en sjukdom eller annat elände. Då är det tur för både husse, matte och hunden att det finns någonstans där man söker reda på någon som kan bli hundens nye "välgörare".
Hundstallets hemsida: http://hundstallet.se/index.php/varahundar/hundarforomplacering
En annan person som jag tycker är mycket hundkunnig, är Per Jensen, som är professor i Etologi vid Linköpings Universitet:
http://www.perjensen.se/Etologi/Etologinytt/Etologinytt.html
https://www.ifm.liu.se/biology/zoology/avian/
Jag kom att börja lyssna på Per Jensen i radioprogrammet Djurliv, som gick i Sveriges Radios P1 för några år sen.
Här finns lite text om Per Jensens bok om hundars beteende: "Hundens språk och tankar" som kom ut förra året:
http://www.bokus.com/bok/9789127131088/hundens-sprak-och-tankar/

Slutligen en liten sida från Sveriges Radio: "Ensamvarg eller flockdjur - vad är du?"
Jag tycker att det är central fråga i vårt samhälle, när samhällets gränser flyttar ut alltmer i vildmarken och möjligheterna till att leva "ett liv utanför flocken" reducerar från dag till dag:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3117&artikel=4959462

Jovisst! Nåt jag glömde! Det finns många hundböcker i världen, många på engelska, som t ex Cèsar Millan, Jan Fenell och Bruce Fogle. Det finns många böcker om hundar på vårt eget lands språk, svenskan. Anders Hallgren ligger nog i topp på att ha skrivit flest böcker om hundars beteende och hur man ska fostra sin hund, bl a om klickerträning och IMMI. Det finns många böcker om hur man ska välja hundras och se till hundvalpens beteende. Det finns böcker som handlar om "Hundkontraktet", "Hundkörkortet" och "kontaktskontraktet".
Men så går man försiktigt in på ett "minerat område". Varför finns inga böcker skrivna om "blandrashundar"? Blandis initiativtagare och ordförande Vivian Nilson borde ha ett rikligt material om blandrashundar. Vilka som blir ägare till blandrashundar och vilka som väljer en blandras framför en renrasig hund. Först och främst så bör man minnas vad som är beviset på att hunden är renrasig. Inom alla branscher och alla områden där det finns pengar att tjäna, finns det också giriga människor och bedragare. Att en "schäferliknande valp" lätt kan placeras in av bedragaren i en "renrasig valpkull" är alltså ingen svårighet. Det är olagligt, oetiskt och fel mot alla inblandade. Men det förekommer säkert lika ofta som när en son, t ex till mönstringen till militärtjänsten, upptäcker att hans riktiga far inte är hans biologiska far. Nått i stil med H C Andersens saga om "Den Fula Ankungen".
Men vi får hoppas att all den forskning som idag handlar om hundars DNA, ofta utförda med en tops som stryks mot hundens slemhinna i munnen, också kommer att bidra till mer seriös litteratur om blandrashundar.
Sökte på ordet "blandrashund" i Stockholms Stadsbiblioteks sökmotor. Hur många träffar tror ni att jag fick?
http://biblioteket.stockholm.se/sok?freetext=blandrashund
Helt rätt svar! Noll träffar!

Läste i senaste numret av Brukshunden, en intervju med Cèsar Millan. Jag tror att många är direkt avundsjuka på honom. Om det funnes någon som vore duktigare än honom, så skulle med all säkerhet denna person också få sina TV-program över hela jordklotet. Att säga att han är gammalmodig eller använder felaktiga metoder, är att undervärdera både de som han har hjälpt, och de som har hjälpt fram honom. Inklusive Oprah Winfrey. Om man ska välja en hund för första gången i sitt liv, ska man då välja en renrasig hund, eller en blandras? Och då menar jag inte den blandras som är uppvuxen på en kennel och som kallas för Springer Poo eller Cocker Poo. De är numera på väg att bli till egna raser, då de har en intressant blandning av rasernas olika egenskaper i sig.
Så när Cèsar Millan säger att man bör köpa en blandras som första hund, så tror jag att han egentligen menar en "gatukorsning". Sedan gäller förstås alla andra avtal när man köper något av en annan människa. Säljaren ska garantera att hundvalpen är frisk och sund, samt inte ha några dolda fel.
Jag menar nu inte att denna jämförelse är helt lika, men antag att du som ung kvinna vill välja en pojkvän, en man och make och så småningom en livskamrat. Jag tror att många som köper en hundvalp, förväntar sig något av en sådan robot som finns med i teveserien i SvT 1: Äkta Människor. Det är en hund som förstår vad du säger, gör som du vill och håller sig undan när du inte kallar på den. Du vinner alla tävlingar och hunden gör allt som du vill. Hunden är ditt himmelrike på jorden. Men så, efter en tio år, blir din älskade hund långsammare, ser dåligt och får ont i lederna. Du inser att det bästa du kan ge din hund, är att somna in en gång för alla. Det går en tid. Du sörjer din hund, funderar på att skaffa dig en ny, men inser att du inte har tid, eftersom du måste studera, utbilda dig inom ett yrke, träffa en man och make, sätta barn till jorden och leva som alla andra. Ni hinner med, förutom arbete och familj, att göra utlandsresor och skaffa er ett litet sommarhus. Då vaknar din dröm till liv igen. Du lyckas övertala din man om att ni borde skaffa en hundvalp. Det vore säkert roligt för era barn också, och de får träna sig i att visa empati och kunna ta ansvar för en annan levande varelse. Det är bara det att den här hundvalpen, när den kommer hem till er och några veckor har gått, visat sig vara ett riktigt litet busfrö. Den tar för sig av utrymme med själ och hjärta. Din äkta make börjar tycka att valpen är jobbig. Barnen känner inte alls något ansvar, utan menar att det är du som har skaffat valpen och därför blir det du som ska ta ansvar för den. Till skillnad från din första hund, tar den varje tillfälle i akt att riva och slita i de finaste kläderna. Den gör om soffan till något som har överlevt en granat under andra världskriget. Alltså bara att transportera till sopstationen. Men jag skulle säga; nu har du verkligen den hund som ger dig det som du kommer att behöva! Du kommer att läsa böcker, gå på föreläsningar och tala med alla du träffar som har det minsta intresse för hund. Det finns inte längre något "facit" att ta till. Det finns inte heller någon uppfödare eller kennel som sitter inne med alla erfarenheter och kunskaper. Du är tvungen att börja leta på egen hand och känna ett ökat självförtroende varje gång som du klarar något som du inte kände till tidigare. Och du kommer att få massor av meningsmotståndare, antagonister och människor som vill tala om för dig hur det egentligen är. Och du kommer att få de bästa vännerna på jorden, dvs dina hundar. Och du kommer inte längre bekymra dig om hunden har stamtavla eller är upplockad utanför någon butik i Barcelona.
För jag tror att när man hittat något som man verkligen är intresserad av, så släpper man aldrig taget.

Bra inlägg! Tror inte heller man ska blanda raser utan att ha en riktigt bra tanke med det hela..

Hej Malin! Önskar att hela tillvaron var sådan att: "Man ska inte göra något alls, utan att ha en riktigt bra tanke med det hela". Då skulle nog livet i mycket se annorlunda ut! :-) Ett tag var vetenskapen inne på något som kallades för "Ursoppan", och det hade inte med urmakeri att göra, men gott och väl med Tid. Jag är bara en glad amatör, men jag tror att man menade att i denna "ursoppa" fanns allt genetiskt ursprung. Själv har jag en hypotes om att hunddjuren kommer från sälar eller sjölejon. Varför finns det för resten inga "sjöhundar"? "Sjövargarna" tror jag var namnet på de tyska u-båtarna under andra världkriget. Rätta mig om jag har fel! Många genetiker verkar överens om att vargarna och hundarna härstammar från sex vargtikar i Afrika för länge sen. Sedan vandrade de åt olika håll. Någon av deras avkomma vandrade upp genom det nuvarande Kina, upp genom Mongoliet och vidare till polarmarkerna kring Nordpolen (Och nu menar jag inte Nord-Polen, dvs en av de forna Öststaterna). Jag tror att det är lätt att blanda ihop de "ursprungliga hundraserna" med "de av människorna formgivna genetiska konstruktionerna, som vi i dagligt tal kallar för "hundras". Per Jensen vet ju otroligt mycket om detta! Men vi vet ju idag att en av de "hundraser" som idag finns i Australien, egentligen fördes med av människor som färdades över till Australien från kusterna kring Sydostasien, Sri Lanka, Bali, Indien och där omkring. Vilka människor som bodde och levde före dem i Australien, vet åtminstone inte jag något om. Liksom det här i forna tiders Norden, fanns ett folk som levde här före Samerna. Och folken på markerna kring Nordpolen, levde med hundraser som vi idag kallar för "spetsar". Vad jag vet, därför att de hade en spetsigare nos. Hundar som också, enligt sägnen, blandades upp med vargar, för att förbättra de genetiska egenskaperna. Dessa människor som levde då var nog mycket praktiska och pragmatiska. De valde det som fungerade bäst, utan att ha några föreställningar eller uppfattningar om hur det "borde vara". Kunde hunden vara med bland människorna och jaga och vakta, så var de väl nöjda med sina hundar. Då och då kanske de åt upp någon hund, i brist på kött och mat. Det sägs ju till och med att det uppstod kannibalism i tider av svält. De hade ju inte alls så mycket av "valfrihet" och olika alternativ att välja emellan. Det viktigaste var nog att människor höll ihop, hjälpte varandra och var nyfikna på sådant som de inte kände till.
Så när vi idag använder uttrycket "hundras", så är det en domesticerad tamhund med visst utseende och vissa egenskaper. Ungefär som när vi talar om kor, grisar, får, getter, hästar, gäss, ankor och höns. Vi äter deras kött, använder deras avkomma till mat eller kläder och försöker finna den bästa "sorten", versionen" eller "genetiska sammansättningen, för att få det vi människor vill ha. När det inte längre finns så många människor som har tid med att jaga ute i vildmarken, minskar behovet av jakthundar och apporthundar. Istället så efterfrågar samhället hundar som kan vara människorna till hjälp på andra sätt, t ex tjänstehundar, blindhundar, ledarhundar, draghundar, sällskapshundar och hundar att tävla med om vackraste utseendet eller bästa egenskaperna.
Liksom man för några år sedan klonade fram fåret Dolly, så kommer också hunduppfödare, kennlar och valpfabriker försöka klona fram de bästa hundarna med de bästa egenskaperna. Förr reste säkert de hunduppfödare som funnit en fin linje i kanske Finland eller Österrike eller Ungern, dit för att avla på hunden där. Numera kanske det är vanligare med att man transporterar sädesvätskan till dit där tiken bor, för att senare inseminera den i tiken. Så att man inte behöver transportera varken hanhunden till tiken eller tvärtom. Då uppstår förstås frågan om hur mycket rätt tiken har att "välja hane" till sina blivande valpar. Är det en kvalitet att tiken själv får välja, eller är det tikens ägare som ska bestämma hur linjen ska fortsätta?