I vår vardag år 2012 är det svårt att planera långsiktigt. Tycker att det märks allra mest i människors sätt att se på sitt boende. Man köper en bostadsrätt, restaurerar och bygger om. Jobbar på att den nya bostaden ska se fräsch ut. Men redan från den första inflyttningsdagen är man inställd på att man kanske inte kommer att vistas och bo i den nya bostaden så länge. Kanske man flyttat dit som singel, och snart påbörjar ett lovande kärleksförhållande, med sikte på ett etablerat familjeliv. Med "villa, volvo och vovve" som det brukar heta.
Kanske de unga två inriktar sig på att leva billigt och enkelt i fyrtio kvadratmeters med litet kök och dusch. Men så finner de två en sextio kvadrat och flyttar dit, nykära. Snart är det första barnet på väg. Samtidigt kanske man vill testa lite grann hur det känns med en till i familjen. Så kanske det kommer in en "nannydog".
Grejen är med en hund att den, just, behöver gå ut! Köper man stavar att använda när man är ute och promenerar, så står stavarna snällt i ett hörn, tysta och i ständig beredskap, tills det är promenaddags. Kanske båda i paret går ut tillsammans. Eller så fixar den ena hemma, medan den andra sätter på sig träningskläder, skor lämpade för promenad på hård mark eller asfalt. Och så stavarna och smart phone med både mobil och mp3-spelare igång.
Men så kommer dagen då valpen, eller "grisen" eller "lilla tjuren Ferdinand" kommer innanför dörren. Och, vad gör man då?
Jo, då tar man fram ett A4-papper, sätter in det i datorns skrivare och skriver ett kontrakt med hundvalpen!
I kontraktet formulerar man i klartext vad själva valp- och hundinnehavet att medföra för båda parter. Dvs för Husse, Matte och Hund. Husse och Matte formulerar för sig själva och varandra att hundinnehavet medför några timmars promenad varje dag, näringsrik kost, lek och kel, lite godisbitar att tugga på då och då, sällskap även vid vila och sömn. Samt ansvar och försiktighet i närheten av andra levande varelser, som andra människor och deras barn, andra hundar, grannskapets katter, rådjur, harar, igelkottar, fåglar och fågelungar.
Speciellt nu, så här års, när rådjurens ungar, kiden, inte är större än en dvärgpudel.
Hunden är beredd att, i byte med Husse och Matte, gå ordentligt i koppel, inte göra utfall mot andra hundar, inte släpa hem kadaver eller andra stinkande föremål. Samt att, sist men inte minst, se till att paret inte omvandlas till soffpotatisar.
Så, menar jag, har man införskaffat sig ett par stavar att gå med, en cykel att cykla på, eller en bil, så har man inte samma avtal att följa. Stavarna behöver inte gå ut och gå. Cykeln kan stå i stallet eller garaget, utan att lida eller känna ett allt ökande behov. Bilen måste inte köras några kilometer varje dag, för att hålla motor, växellåda och bromsar i trim. Men Hunden, är säkert alla överens om, har var och en skaffat sig, helt medveten om att den behöver sina två till tre timmars promenader varje dag.
Och det vet faktiskt alla redan innan de går för att titta på valparna hos uppfödaren. Liksom att de behöver tillsyn där de är redan från de första åtta veckorna, fram tills de är åtminstone året gamla. Sedan är frågan:
Ska man motionera hunden så mycket som den behöver? Eller ska man motionera hunden minimalt, för att den inte ska få ökade behov av att röra på sig, leka och bli stimulerad till upptåg av sin omgivning?