Har nu sänt denna texten ovan till Stockholms Kennelklubbs medlemsmejladdress: ...

Efter att ha lyssnat på stadsdelsnämndens sammanträde i Vällingby den 23 oktober 2012, är det...

Hej!
En bra artikel i dagens Metro om att ha hund i Kina idag:
...

En intressant artikel på Dagens Nyheters webbsida om hur hundar kan hjälpa barn med sitt...

Det här är den bästa sidan, i mitt tycke, som beskriver hundägarens upplevelse av sin hunds "spökålder":
www.herdehund.se/Akira/valptid/mainFrame5.htm

Här är en mer allmän beskrivning av hur "spökåldern" kan se ut hos en hund:
vimeddjur.se/spokaldern-hos-valpar/

Här svarar en hundexpert på frågan om hur man ska hantera en hund i "spökåldern":
www.dt.se/djurliv/fragaexperterna/fragah...-hunden-i-spokaldern

Diskussion i ett annat hundforum, "Hundar i fokus" om "spökåldern":
hundar.ifokus.se/discussions/4fc4eb0288f...erligt-nytt-beteende

Sidan "Din Hund" om "spökåldern":
www.dinhund.n.nu/valpen-ung-hunden

Det är lätt att konstatera att "spökåldern" inte är något sällsynt eller ovanligt fenomen. Själv tror jag nog med att det är en slags "hundarnas pubertetsperiod", och alla vet ju hur människornas ungdomar kan förändras under pubertetsåldern. Och säkert har många både ungdomar och föräldrar läst olika frågespalter i tidningar och lyssnat till psykologer som försöker förklara för oroliga föräldrar varför deras barn plötsligt börjat bete sig på de mest främmande sätt. Med den naturliga rädslan för att deras barn ska göra något dumt eller farligt, för sig själv eller omgivningen.
Jag har haft med en tråd i Hundkartan där jag försökt förklara situationen en gång tidigare. Men då förstod jag ännu inte att det sannolikt handlar om just "spökåldern":
hundkartan.se/index.php/Lydnad/3274-Hur-...-man-en-unghund.html
En annan sak är att många hundägare aldrig verkar ha hört talas om "spökåldern". Kanske därför att den perioden i unghundens liv beskrivs med olika ord i olika sammanhang. Mina tre första hundar, alla tre uppvuxna hos mig, har aldrig visat något tecken på en sådan period. Selma födde Leia som födde Luna. Ingen av dem genomgick någon märkbar "spökålder". De skällde så gott som aldrig. De visade heller inga tendenser till att "vakta". De brydde sig sällan om andra hundar och lekte sällan med andra hundar. De umgicks, men mer än så var det aldrig.
Alice, sannolikt med tre olika raser i sig; collie, bearded collie och stor pudel, har heller aldrig visat tecken på någon "spökålder". Men vissa hundar verkar drabbas hårdare än andra. Sedan verkar några av dem vara kvar i "spökålder"-perioden en längre tid, medan andra klarar av det med lite mörkerrädsla och rädsla för någon påse som fladdrar till i en buske någonstans.
OBS! Detta är mina observationer, inte en frågeställning!
Min hund Freja, sannolikt långhårig, svart schäfer blandad med newfoundlandshund, är mycket "vaktig". Som jag tidigare skrivit i länken: hundkartan.se/index.php/Lydnad/3274-Hur-...-man-en-unghund.html
försökte jag finna olika tolkningar av varför hon reagerade som hon gjorde. Var jag en dålig "flockledare", eller förmedlade jag till henne på något omedvetet vis min egen osäkerhet eller oförståelse? Sedan var det ett annat, kanske både allvarligare och svårare problem, och det var andra, för mig okända, hundägare. Då min hund Freja (inte mina två andra hundar Luna och Alice)flög runt i kopplet och skällde som en galning, var det, som jag kan tycka nu, ingen annan hundägare som kom fram till mig och med lugn i rösten talade om för mig att: " - Ta det lugnt du! Det är bara "spökåldern". Det kommer att gå över av sig själv. Ibland tar det lite längre tid och det kan kännas hopplöst ibland, men det är bara att hålla sig lugn själv."
Men så fann jag sidan jag hänvisade till här ovan:
www.herdehund.se/Akira/valptid/mainFrame5.htm
Jag har sett detta beteende förut hos andra hundar och inte förstått varför hunden beter sig på det där underliga sättet. Det är lätt att tro att hunden är aggressiv, eller att den är rädd eller osäker. Men när jag släpper min Freja tillsammans med andra hundar, är hon hur glad och lekfull som helst. Hennes favoritlekkompisar är ju de två dvargschnauzrarna som är mor och son. De leker hon med hur mycket som helst. De springer tillsammans och så lägger sig Freja ner på marken och de två schnauzrarna hoppar runt och skäller på henne. Tills hon hoppar upp och springer iväg igen, med schnauzrarna efter sig.
Den första hunden jag såg det här beteendet på, var en stor schäferhane. Han hoppade runt och skällde i kopplet. Sedan var det en annan schäferhane som betedde sig på samma sätt. Och så sidan om herdehunden här. Och så min Freja. Då gör jag kopplingen att det kan ha att göra med två saker. Den ena är att det finns schäferhundar som är mer "vaktiga" och att vaktinstinkten blir extra stark under "spökåldern". Den andra är att perioden uppstår när unghunden är på väg att "lämna boet", likt en tonåring som vill flytta hemifrån föräldrarnas hem, men ännu inte riktigt står på egna ben och klarar sig själv.
Så i unghundens liv är det också, menar jag, en period då unghunden måste välja att, igen, efter valpstadiet, bo kvar hemma hos Husse och Matte. Och lära sig att lita på att de förstår bättre än hunden själv. En period av tillit och förtroende, som unghunden kommer att belöna, om den förstår att den kan känna sig trygg även som vuxen i sin gamla miljö.
Hunden har ju inte samma möjlighet som människornas ungdomar att välja att flytta hemifrån när föräldrahemmet känns för trångt.
För mig känns det som att Freja belönar mig, när hon kommer till mig och vill bli klappad. Hon sätter sig ner där jag sitter och höjer sin högra tass. Då brukar jag säga: " - Bästa kompis."
När vi är ute och går, har jag testat olika möjligheter för att få henne lugn. Det är ju lätt att inse att när en stor svart schäfer hoppar runt och skäller vilt, så blir andra hundägare, ofta med sina små sällskapshundar, rädda och oroliga. Då använde jag i första stadiet Valeriana i form av tabletter med namnet Neurol. Sedan övergick jag till Serene UM calm. Jag började använda grimma och den använder jag fortfarande. Med tanken att gå över till sele när Freja lärt sig att gå förbi andra hundar lugnt och stilla.
Jag har ökat hundarnas aktiva tid utomhus till fyra och en halv timme varje dag. På morgonen får de vara lösa, utan kopplet, och umgås och leka med andra hundar som de känner. Då är vi ute mellan åtta till cirka halv tio på förmiddagen. På eftermiddagarna går vi en promenad, först genom ett villaområde, sedan en park, förbi ett spår där tunnelbanetågen åker, vidare förbi ett bostadsområde med bostadsrätter och seniorboende. Där finns det flera äldre som är ute med sina små sällskapshundar. Så går vi vidare genom Grimstaskogen, till Grimstafältet där flera hundar springer lösa inom hundrastområdet. Och så förbi ett hunddagis, till Hesselby Slott, genom ännu ett bostadsområde med stadspark och så hem. Den promenaden tar cirka två timmar och då är hundarna kopplade hela tiden. Varje gång som Freja vill skälla, håller jag mjukt men bestämt om hennes nos, så att hon inte kan skälla högt. Mig gör det personligen ingenting om hon skäller, men andra människor kan bli rädda, tyvärr.
Freja hittade själv på ett sätt för att få mig att förstå att hon inte tänker skälla längre. Hon sätter sig ner och tittar mig i ögonen. Då kan jag släppa och vi går vidare på promenaden.
Sakta, sakta, märker jag att hon blir lugnare. Det är också tydligt att hon tyr sig till mig, mycket mer än hon har gjort tidigare. Jag ser det som ett tecken på att hon förstår att hon kommer att få fortsätta sitt liv tillsammans mig, Luna och Alice. Tack vare Luna och Freja, kan hon också leka med dem, när jag för tillfället inte vill leka med henne.
Jag är ju som regel tillsammans med mina hundar hela dagarna. Det är bara två förmiddagar i veckan som de får vara ensamma hemma och det klarar de fint.
Precis som det står i en bok om hundar, försöker jag lära Freja att närma sig främmande hundar, utan att skälla. Först att hon får gå förbi dem på långt håll. Men sedan sakta men säkert låta henne gå förbi dem, närmare och närmare. Börjar hon skälla då, stannar jag upp och väntar tills den andra hunden gått förbi. Så väntar jag tills att Freja ser ut som att hon har lugnat ner sig igen. Ett tecken kan vara att hon drar en djup suck och ser ut att slappna av.
Men jag bör nog slutligen också tala om att det tar tid och att man måste ha tålamod. Om och om igen, flera gånger om dagen, lugna ner och gå vidare.

Så gott som varje dag kan man läsa i någon tidning eller på någon sida på nätet om hur betydelsefull hundarnas sällskap är för oss människor. Kanske för att vi inte längre har tid för varandra? Och att den sociala samvaron är enklare att lösa med en hund, än med en människa som har fullt upp med sig själv i sitt liv?
Själv skriver jag så gott som dagligen i insändare, mejl till radaktörer för tidningar eller för nyheter, men också till hundpsykologer, coachar m fl att också hundarna måste finnas med i planeringen av nya bostadsområden. Att man planerar in både uterum för hundar, instängslade rastgårdar, där hundarna kan leka, springa och notionera, men där, förhoppningsvis, husse och matte kan sitta, under tak, för att dricka medhavd kaffe i en termos, eller ta en sittpaus under hundpromenaden i naturnära områden. Så mycket som vi människor får ut av våra sällskapsdjur hundarna, så borde det vara dags för "pay back time"!

En intressant artikel om oxytocin, men också om hundar:
www.dn.se/livsstil/intervjuer/kerstin-uv...lvete-att-vara-forst
Jag citerar:
"I mitten av 90-talet utbröt ännu en strid kring Kerstin Uvnäs Moberg. Den gällde en professur på Karolinska institutet som hon sökte, men inte fick. Enligt vissa för att hon var kvinna och forskade om kvinnors hälsa och sjukdomar. Kerstin överklagade, men det hjälpte inte. År 1996 blev hon dock professor i fysiologi, vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU, i Uppsala.

Dit vill tv-teamet från BBC också åka denna dag. Här forskar en annan av Kerstin Uvnäs Mobergs doktorander, biologen Linda Handlin, om hur samspelet mellan hund och hundägare också kan få oxytocinet att öka, och just detta är BBC:s Anna Mc Vey och Daniel Child särskilt intresserade av.

Studier har nämligen visat att hundar ökar den sociala förmågan, ger lägre blodtryck och minskar risken för hjärt-kärlsjukdom hos sina ägare. Och det beror inte på extradosen frisk luft och motion som ägarna får – det har man räknat bort i studierna.

I stället handlar det om att oxytocinsystemet aktiveras, menar Kerstin Uvnäs Moberg.
– Eftersom oxytocinsystemet i grunden är ett däggdjurssystem, har det stora fördelar att forska om djur och människor parallellt. Alla däggdjur reagerar precis likadant. Stryker man en råtta på magen cirka fyrtio gånger per minut sjunker blodtrycket och halten stresshormon minskar. Djuren blir mindre rädda och mer intresserade av varann.Ger man råttor injektioner med oxytocin blir effekterna desamma."

Länk till SWDI: www.swdi.se/

Länsstyrelsen Västmanland kommer under oktober månad att anordna tre stycken föreläsningar med Tobias Gustavsson under temat:
"Att leva med hund i vargrevir"
En av de mest kontroversiella frågorna i rovdjursdebatten hand-lar om förhållandet mellan varg och hund. Vilka risker finns? Hur ska man tänka som hundägare?

Detta vänder sig till hundägare och hundintresserade i länet.
Fika serveras 18.15
och föreläsningen börjar klockan 19.00 Gäller alla tre föreläsningarna.

Plats Munktorps kommunalhus i Munktorp
Tid 15 oktober

Plats Korpen i Skinnskatteberg
Tid 23 oktober

Plats Kungsängsgymnasiet i Sala (Aulan)
Tid 25 oktober

Allt är gratis.
För mer information kontakta: Kari Langöen, vilthandläggare, 021-19 51 97

Tobias Gustavsson arbetar vid forskningsprojektet – Arbetande hundar, SLU samt vid SWDI - Scandinavian Working Dog Institute. I projektet forskar man på användning, träning och utveckling av olika typer av arbe-tande hundar. Han ansvarar för utbildning av de statliga tjänstehundekipagen inom rovdjursförvalt-ningen i Sverige och Norge och konsulteras flitigt inom andra delar av hundtjänsten

Frågan är vad man kan få ut av att söka hjälp hos en hundpsykolog?
Vilken utbildning har en hundpsykolog? Så här beskriver Hundens Hus deras kurs:
www.studentum.se/Specialiserad_Hundpsykolog_18064.htm

Hur mycket kostar det att få en konsultation av en hundpsykolog ansluten till Hundia Hundskola?
Så här beskriver man olika konsultationer hos Hundia Hundskola:
www.hundiahundskola.se/default.asp?sida=hundproblem&pid=130

Vad kan man, realistiskt, förvänta sig för hjälp av en hundpsykolog? Så här beskriver man hur hundpsykologen arbetar:
www.immi.nu/HUNDPSYKOLOG.html

En annan verksamhet som också håller på med hundpsykologi heter Sirius Hundcenter. Så här skriver man på deras hemsida:
www.siriushundcenter.se/

Det finns ju en hel del kurser och de flesta hundägare vänder sig nog i första hand till Svenska Kennelklubben, Svenska Brukshundsklubben och t ex Vårdhundskolan, med inriktningen att hunden ska arbeta som Vårdhund, inom vård av människor:
www.vardhundskolan.se/faktaomvardhund
En annan verksamhet är Svenska Service- och Signalhundsförbundet:
www.soshund.se/

Själv efterfrågar jag nog mer en "Hundfilosofi" och "Hundfilosofer". Med inriktning på att "vanliga" människor med "vanliga" liv hittar fram till en vardag med hunden som sällskap och följeslagare. Svenska Kennelklubbens egen medlemstidning heter ju "Hundsport", men det kanske inte är alla hundägare som vill delta i utställningar och tävlingar. Eller som ägnar sin fritid till att delta i olika kurser. De människor som jag känner som är ute med sina hundar, kanske går en valpkurs, för att sedan kanske gå en kurs i lydnad och möjligtvis en kurs i klickerträning. Men hundägarens och hundens liv tillsammans handlar mycket om vanliga vardagspromenader. Man har inte högre krav på hunden, än att ens hund ska trivas med det liv som man själv lever. Och att möta andra hundägare och deras hundar.
Om man ser hur "Hundvärlden" ser ut, så handlar den idag väldigt mycket om "Hundens Relation till Hundägaren", men väldigt lite om "Hundägarens Relation till Hunden". Varför har den här människan egentligen skaffat hund? Vad har hon för förväntningar av sitt vardagsliv med hunden? Ska man anpassa hunden till de kunskaper och erfarenheter som man själv har, eller ska man, tillsammans med sin hund, söka nya kunskaper och erfarenheter, utifrån de behov man har i vardagen?

Till skillnad från Ginger, så menar jag att du måste själv finna fram till den lösningen som passar dig bäst. Hundarna kommer i andra hand. De skulle aldrig klara sig utan dig. De är till hundra procent beroende av att du klarar dig i din vardag. Läs gärna en ledarartikel från Svenska Dagbladet:
www.svd.se/opinion/ledarsidan/det-egna-p...r-framat_7541346.svd
Jag citerar:
"För att ånyo tala med Montaigne: den viktigaste utvecklingen sker genom det egna prövandet."
Många hundpsykologer eller beteendevetare må vara hur duktiga som helst när det handlar om hundar, hunddjur, vargar och rovdjur, men det är ändå Människan, hundens ägare, som i första hand behöver hjälp.
Man kan få många goda råd, även från auktoriteter inom ett område, men man är som hundägare själv ansvarig för sin hund och hundens väl och ve. Säg den hundpsykolog som ger pengarna tillbaka, ifall hundpsykologens råd inte fungerar! Eller att hundpsykologen fullföljer sitt åtagande, ända fram tills att rådet har den önskade effekten. Här finns t ex en, i mitt tycke, bra text om "hundens spökålder": www.herdehund.se/Akira/valptid/mainFrame5.htm
Ofta jämför man hundens, tamhundens, Canis Lupus Familiaris,med den vilda, frilevande vargen, Canis Lupus Lupus:
sv.wikipedia.org/wiki/Hund
Är man på allvar intresserad av Hunden såsom djur, finns det flera verksamheter vid Sveriges Lantbruksuniversitet som sysslar med hundar:www.slu.se/sv/om-slu/sok/fritextsok/?quicksearchquery=hund
Till exempel om hundens känslotillstånd: www.slu.se/sv/fakulteter/vh/institutione...tionalitet-hos-hund/
Här finns en kort text i pdf-format om "Positiva känslor hos hund":
www.slu.se/Documents/externwebben/vh-fak.../dog_project_swe.pdf
Vad tamhunden upplever som "bestraffning" är svårt för oss "vardagsmänniskor" att veta och förstå. Att utgå ifrån den vilda, frilevande Vargen är inte alltid så passande. Vargen i fritt tillstånd ser antagligen som den hårdaste bestraffningen att inte få vara med och umgås med sin flock. Om man skulle överföra den handlingen till Tamhundens vardag, så skulle den uppleva bestraffning varje gång de mänskliga familjemedlemmarna går hemifrån, och lämnar hunden ensam hemma.
Professorn i Etologi, Per Jensen, har skrivit en, i mitt tycke, intressant bok om hundar: "Hundens Språk och Tankar":
www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9127131084
De hundar som fungerar bäst bland människor är ofta "valpliknande" hundar. Därför är det inte så konstigt att Labrador Retriever har gått om Schäfern som populäraste hundras i Sverige.När en kvinnlig djurskötare i Kolmårdens djurpark blev dödad av en varg, så drabbar det lätt också den vilda, frilevande vargen:
www.aftonbladet.se/nyheter/article15524928.ab
Jag citerar:
"Enligt vargforskaren Olof Liberg rör sig vargarnas hotfulla beteende sannolikt om ett slags test.
– De vill se hur långt de kan gå, helt enkelt. Det är väldigt vanligt när de är runt tre år. Jag ställer mig väldigt frågande till varför djurparken inte tagit större hänsyn till detta och dragit slutsatsen att dessa vargar inte är lämpliga att sammanföra med besökare."
Självklart så hade Kolmårdens Djurpark levt på ett rykte att de vargarna de har i varghägnet, mitt ordval, är som hundar. Dvs att man kan komma dem nära, kela med dem och uppleva rovdjuret Varg som en lite, lite, farligare "hund". Men det är vår, människornas, åsikt att Vargen trivs med att få mat och bli omhändertagen av goda och trevliga människor. Medan vargarna med all säkerhet vill leva utan stängsel och följa sina drifter och behov. Något som vi inte kan tillåta hundarna att göra.
Söker man hjälp hos t ex Hundia Hundskola, får man räkna med att en enkel konsultation kostar 500 kronor + reseersättning:
www.hundiahundskola.se/default.asp?sida=hundproblem&pid=130
En omfattande konsultation kostar 1800 kronor.
På Hundia Hundskolas sida finns det också hänvisningar till "Intressanta artiklar":
www.hundiahundskola.se/default.asp?sida=lasvart&pid=20
Bl a ett videoklipp med David Mech, om vilda vargar.
Och en artikel från Canis hemsida, om bestraffning: "Problemet med straff":
www.canis.se/bibliotek/artikler.php?id=48
Då kan man återgå till jämförandet med vilda, frilevande vargar. Utsätter de varandra för "bestraffning"? Eller tikens behandling av sina valpar, "bestraffar" hon valparna? För det förta så har vi människor en annan syn på t ex "smärta". Hundvalpar leker hårt och tufft med varandra. De drar varandra i öronen och biter och tuggar lite hur som helst. Men till skillnad från oss människor, så förödmjukar de inte varandra. De kräver inte underkastelse.
Hur vanligt är då "bestraffning" ibland människor? Hur vanligt är det med bestraffning i skolsalarna eller på arbetsplatserna?
Till bestraffning måste man också räkna "underlåtelse" och "passivitet". Eller frånvaro av belöning. T ex kan en förälder säga till sitt barn: " - Städar du inte i ditt rum, så får du ingen veckopeng!" Eller: " - Gör du inte dina läxor, så blir det inget dataspel!"
Man kan tolka t ex klickerträning på två sätt. Det ena är att hunden försöker göra rätt, tills den får bekräftelse att den har gjort rätt, med ett "klick" och sedan en bit godis. Men självklart kan man också säga att hunden "bestraffas" med att inte få godiset, tills den har gjort rätt. Liksom barnet som inte städat sitt rum och därför inte får någon veckopeng.

En vecka tycker jag är en kort tid för hundarna att finna sin inbördes ordning till varandra. Själv har jag tre hundar och den yngsta tar för sig väldigt mycket. Men när någon av de två äldre hundarna säger åt henne på skarpen, ger hon med sig med en gång. Det är ett gott tecken! Sedan gäller det för dig att sätta gränserna för hur du vill att de ska vara. Hundar har ju lätt för att ta över, om man inte säger åt dem när och var de får leka, eller med vad de får leka. Själv tycker jag att hundar generellt leker så att vi människor tycker att det verkar allvarligt. Men några konkreta tecken är ju att de låter så att det stör dig eller någon annan i omgivningen. Att de skäller eller morrar väldigt mycket och väldigt ofta. Och självklart får de inte ge varandra märken i huden efter bett under leken.
Mina hundar leker mycket med sådana där knutar som består av massor av tunna trådar i olika färger. När de biter och drar i en sådan knut, skadar de inte varandra och får utlopp för mycket energi. Min erfarenhet av valpar och unghundar, är att de lätt blir så upphetsade och upphetsade av leken att de har svårt för att sätta stopp själva. När en går undan och lägger sig, måste den andra hunden lära sig att respektera det. Och sådant lär de ju av varandra efter en tid.
Som en liten historia jag hörde en gång, så var det en liten hundvalp som ville leka med en Sankt Bernhardshund som var vuxen och flera gånger hade blivit tvättad i badkaret. Så när hundvalpen gång på gång ville leka med den stora hunden, tog den stora hunden den lilla hunden i munnen, bar ut den till badrummet och placerade den lilla hunden i badkaret. Så var det problemet löst! Den stora hunden hade erfarenhet av hur svårt det var att komma ur badkaret (det var självklart inget vatten i badkaret). När valparna leker med sin mor, brukar det räcka med att modern höjer på överläppen, så att tänderna syns, så lomar valpen iväg.
Men modern kan också vara på lekhumör och glatt delta i leken med sina valpar! Mina tre hundar är Luna, som är nio år, och en schäferblandning. Alice som är tre år och blandad collie, bearded collie och stor pudel. Och så Freja, som antagligen är blandad svart, långhårig schäfer och, troligtvis, newfoundlandshund. Alice och Freja leker mycket! Både inomhus och utomhus. Just nu ligger Luna och sover i sin fåtölj. Alice ligger under ett bord, alldeles intill mina fötter, och sover. Freja ligger och tuggar på ett retrievertugg.
Alla tre hundarna får en bra start på dagen, genom att gå på promenad med andra hundar här omkring. Som mest har det varit fjorton hundar av olika raser, storlekar och kön. Frejas bästa lekkamrat är en liten svart dvärgsnauscher som heter Allan. Allans mor brukar vara med ocvh leka och springer bredvid Allan för att han inte ska leka för mycket, enligt henne. Så är det en dansk-svensk gårdshund, en lagotto, en golden retrieverhane, en jaktgoldenretrieverhona, en labradortik, en cockerspanielhane och så hundar som bara kommer ibland. Som en blandras, hane, som är någon slags terrierblandning. Så en tollarehane och en blanding av border collie och isländsk fårhund, också hane. Någon gång har en vit labradortik varit med. Och så vid enstaka tillfälle en rhodesian ridgebacktik, en schäfertik och en boxerhane.
Varje dag efter morgonpromenaden blir det köttbulleutdelning. Då står eller sitter alla hundarna bredvid varandra och väntar på sin bit köttbulle. Utan bråk eller stress. Under promenaden hoppar några av hundarna då och då upp på någon sten, i hopp om att få godis. Ibland får de en godisbit, men inte alltid.
Ibland leker hundarna med en tennisboll som någon av dem har, och så jagar de andra hundarna den som har tennisbollen. Men de jagar egentligen mest hunden, inte för att få tag i tennisbollen.
När det är någon hund som verkar bli jagad för mycket, brukar vi koppla den eller de hundar som är för ivriga och uppspelta. Så att leken kan fortsätta, fast under vårt överseende och kontroll. Samma sak om hundarna springer iväg för långt bort från oss i människogruppen. Då gäller det igen att se vilken av hundarna som är mest aktiv.
Det händer förstås någon gång att hundarna skäller och morrar på varandra. De gör de ju ibland mitt i leken, och då brukar man höra på ljudet hur pass allvarligt det är. Skulle det vara så att två ryker ihop, särar vi på dem med en gång. Det har aldrig hänt att de har bitit varandra på allvar, eller så att någon av hundarna blivit rädd eller skadad. Där emot så är det ju ofta som om de "spelar teater" med varandra. Att de skäller, gläfser och morrar "i lekens hetta", utan att det påverkar den fortsatta leken. Eftersom det är olika storlek på hundarna, får vi också se till att, även om det är på lek, den stora hunden inte tar i för mycket med den lilla. När det gäller Freja och Allan, så brukar Freja lägga sig ner på marken, så håller Allan på och hoppar runt hennes huvud, medan han morrar och skäller.
Freja brukar också leka, brottas och bitas med en boxerhane. Ibland gör hon det även med en tennisboll i munnen, samtidigt som han ligger på marken och hon står över honom med tennisbollen i munnen och brottas med honom. Detta tolkar jag som ett slags "kel". Men även det kan bli för mycket; att de blir för upphetsade i leken, och då särar vi på dem en stund. Så att de kan lugna ner sig och antingen byter lek, eller börjar om igen. Man får också se upp med halsband och selar, så att de inte fastnar eller trasslar in sig i dem.
Ibland får de också tag i någon gren eller kvist som de springer och drar i, och då får man också se upp med att de inte fastnar någonstans. Det är ju inte ovanligt att de springer med en gren på tvären i munnen och springer in med den mellan träden. Då kan grenen lätt fastna mellan två träd och hunden kan göra sig illa i munnen.

En sak som du kan göra med hundarna är att testa att stoppa dem lite då och då. Enbart för att kolla om de lyssnar till dig. Och att du testar att erbjuda dem något annat än det som de håller på med. Om hundarna leker t ex med en trådknut, kan man erbjuda dem ett retrievertugg istället. Enbart för att se hur de reagerar. Även när hundarna springer omkring och leker utomhus, ska man när som helst kunna avbryta leken, utan att de fortsätter, eller börjar med en annan lek. Har man satt stopp, så är det det som gäller.
Så tänker jag.